Skulden som slår mot Sverige (och Ockelbo)

Svenskt Näringsliv konstaterar i dagens SvD att summan av Sveriges underinvesteringar i infrastruktur är 300 miljarder kronor och det är som väntat inte hållbart. Tyvärr är det nog liknande i Ockelbo.

Om man jämför med de som äger en fastighet eller är medlemmar i en bostadsrättsförening så är de nog bekanta med den grundläggande psykologin. Att lägga nytt innertak i huset är helt enkelt inte lika kortsiktigt tillfredsställande som att köpa ett nytt kök. Medlemmarna i en bostadsrättsförening tenderar att glädjas mer åt avgiftssänkningar än åt avsättningar till underhållsfonden. Ändå vet vi att ett sådant beteende leder till en sur eftersmak när fuktskadorna kommer eller hissarna slutar fungera.

Om man översätter det till politik blir problemet än större. Satsningar på höjda barnbidrag, spektakulära arenor eller ökade kommunbidrag är mer populärt än nya vägar eller osynliga vattensystem. Politiker som vill bli omvalda har starka incitament att satsa på det kortsiktigt populära och lämna den sura eftersmaken till kommande regeringar.

I Ockelbos fall har samma part styrt och regerat kommun i åtskilliga årtionden, med en oförmåga till långsiktigt sparande eller för den delen kanske insikt om behoven. Den sura eftersmaken när det gäller underhåll av fastigheter, bostäder eller vattensystem har skjutits på framtiden och de framtida Ockelboborna. Ett exempel i närtid är den budgetjustering som tvingades fram på grund av minskat invånarantal, något som den ursprungliga glädjebudgeten, med minimalt resultat, inte klarade av.