I vems låda hamnar våra patientdata?

Med eHälsomyndighetens nya tjänst ”Hälsa för mig” kommer svenskarnas hälsodata framöver att lagras på dataservrar utomlands.  Den nya tjänsten marknadsförs som för medvetna invånare och pålästa patienter. Patienter eller kontoanvändare ska kunna ta hjälp av en tjänst hos Vårdguiden 1177, för att få sina digitala journaler och andra dokument från vården smidigt överförda till hälsokontot.

Alla över 18 år ska kunna ansluta sig och då får man teckna avtal med eHälsomyndigheten. Föräldrar ska också kunna be vården att lägga upp barnens hälsodata på föräldrarnas egna hälsokonton. Enligt uppgift förbereder sig nu landstingen, och regioner, på att lämna ut patientuppgifter digitalt till ”Hälsa för mig”.

Men om man tror att informationen kommer att skyddas av svensk vårdlagstiftning blir man nog överraskad!

För som man kunnat läsa om i media, och som eHälsomyndigheten bekräftat, kommer personer som ansluter sig till hälsokontot att få sina vårddata lagrad utomlands; på dataservrar i bland annat Nederländerna och på Irland. Det gör det exempelvis lättare för utomstående såsom utländska myndigheter att komma åt den känsliga informationen.

I och med att det skapas kommersiella tjänster dit sekretessbelagd information från vårdgivare ska överföras kan bli svårt för kontoanvändarna att överblicka var informationen finns och om deras konton är säkra. Exempelvis kan en appleverantör begära rättigheter att läsa, skapa och radera hälsodata direkt på kontot vilket kan medföra en allvarlig informationssäkerhetsrisk.

Det är bra att man skapar it-tjänster inom vården som underlättar för individer och gör det enklare att exempelvis byta vårdinrättningar. Men när lösningen blir att information lagras i en molnlösning utomlands bör den ifrågasättas då det innebär risker på olika nivåer med den känsliga sekretessbelagda patientinformationen.

Det vore bättre om informationen låg på system i Sverige, då skulle svenska myndigheter såsom Datainspektionen lättare kunna kontrollera informationssäkerheten. Till och med MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, efterlyser en ordentlig riskanalys och en beskrivning av vilka säkerhetsåtgärder som vidtagits när ”Hälsa för mig” nu drar i gång. MSB menar att det är oklart vem som har ansvar för vad i tjänsten; myndigheten, systemleverantören och vårdgivaren?

Men det kanske inte blir så stor skillnad mot för idag! Vi har alla i media under åren kunnat läsa om bland annat den otillåtna journalläsning som förkommer. Så hur ser det egentligen ut med vår känsliga sekretessbelagda patientinformation inom exempelvis region Gävleborg?

Var ligger informationen idag och vilka har tillgång till den förutom vårdgivaren och patienten? Jag undrar vem som har svaren – kanske något regionråd?

Debattartikel publicerad i bla Arbetarbladet, Hudiksvalls Tidning och helahälsningland.se 

Renhållning – vem ska bestämma avfallstaxan?

I legenden om Robin Hood återfinns den onde prins John, som regerar i brodern Rikard Lejonhjärtas frånvaro, och som vill beskatta allt och alla och till sin hjälp har han sheriffen av Nottingham som nog även plussar på för sin egen del.

Tänka sig att det snart går att finna likheter inom den kommunala renhållnings-verksamheten!

Här blir det inte bara en kommun som ikläder sig prins Johns roll utan vi finner även kommunalförbundet Gästrikeregionens Återvinnare i rollen som sheriffen av Nottingham, som får möjlighet att mjölka kommuninnevånare på ännu högre avgifter.

Gästrikeregionens Återvinnare är ett kommunalförbund, som även går under smeknamnet Gästrike återvinnare, som är till för att bära det kommunala renhållningsansvaret såväl som viss myndighetsutövning åt medlemskommunerna Gävle, Hofors, Ockelbo, Sandviken och Älvkarleby.

I ett nytt förslag på hur bland annat avfallstaxor ska regleras ges kommunalförbundet Gästrikeregionens Återvinnare möjlighet att själva, och utan inblandning från respektive kommun, höja avfallstaxan som sedan kommuninvånare blir skyldiga att betala.

Här abdikerar kommunerna från sin rätt och skyldighet att sätta taxor eller avgifter och man är helt villiga att ge Gästrikeregionens Återvinnare en egen gräddfil till pengarna!

I en dom från 2013 från högsta förvaltningsdomstolen, kom domstolen fram till att den föreskriftsrätt som en kommun har, enligt regeringsformen, inte kan delegeras till ett kommunalförbund. Utifrån detta kom både Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Avfall Sverige fram till att avfallstaxan endast får antas av kommunfullmäktige och att bara kommunfullmäktige får ändra taxan!

Här är alltså ett förslag som går stick i stäv med dessa tolkningar, och det görs utifrån parollen mindre jobb för oss! För konsekvensen av domen blir enl. förslaget att processer och planering kopplade till kommunalförbundets verksamhet måste påbörjas mycket tidigare för att besluten ska hinnas tas i medlemskommunernas fullmäktige i tid!

Kommunala avgifter som berör kommuninnevånarna ska beslutas av kommunfullmäktige – den folkvalda församlingen, de som svarar inför folket och inte några andra.

Med detta sagt, utgår vi från, att vi i det underlag som senare ska beslutas i kommunfullmäktige inte finner skrivningar om att det är någon annan än kommunfullmäktige som fattar beslut om avfallstaxor!

Bo Stenbeck, FP Ockelbo
Stig Mörtman, FP Ockelbo

Debattartikel publicerad i bla Arbetarbladet och Gefle Dagblad

Kommunala avgifter

Kommunala avgifter som berör kommuninnevånarna ska beslutas av kommunfullmäktige – den folkvalda församlingen, de som svarar inför folket och inte några andra. Det är oavsett om det exempelvis är avgifter som rör renhållning eller sotning.

För om man ger någon lillfingret är det lätt att de tar hela handen.

När engagemang eller intresse saknas!

Nyligen skrev jag tillsammans med min partikollega Pehr Backström en artikel om att landstingen i Uppsala och Västmanland valt att dirigera ambulanser i egen regi med personal med god lokalkännedom, istället för som alla andra via SOS alarm. De anser att ambulansdirigeringen är en central samhällsfunktion och genom att ta över den i egen regi får de en långsiktig och stabil lösning som minskar sårbarheten. Vi undrade därför om vår region anser detsamma och om regionen har några liknande planer?

I går rapporterade flera media om en busschaufför i Gävle som körde en man med svåra smärtor till sjukhus när ambulansen inte dök upp. Idag dirigeras ambulanserna i länet antingen från Falun, Sundsvall, Östersund eller Luleå.

Tyvärr har ingen, vad jag känner till, valt att lyft upp denna fråga vid regionfullmäktige nästa vecka. När det inte sker i en så viktigt fråga utgår jag från att det inte finns något engagemang eller intresse för hur eller om ambulanser kommer fram till de behövande, vilket i sig är tragiskt och beklämmande!

Har man inte lärt sig nått?

I dagens GD finns en artikel om ett något havererat, och högt prioriterat, prestigebygge – nytt sjukhus i Gävle.

Av tradition vill den styrande majoriteten flytta om resurser till förmån för sjukhusen. Det som händer när resurserna minskar i primärvården är att det drabbar också andra delar av sjukvården. Fler och fler trängs på akutmottagningarna, trots att många av dem skulle kunnat behandlas både bättre och billigare i primärvården. Med en stärkt primärvård minskar också behovet av sjukhusvård.

Samtidigt som regionen verkar ha skaffat reslustkort/klippkort till den hyllade, och med all rätt, amerikanska hälso- och sjukvårdsorganisationen Kaiser Permanente.

De satsar mycket pengar i början av sjukvårdskedjan, det man kallar “uppströms” (primärvård), för att minska kostnaderna “nedströms” (sjukhus). I Gävleborg blir satsningen då istället ”nedströms”.

Logiskt sett borde det mest kostnadseffektiva vara att sjukdomar upptäcks så tidigt som möjligt! Något som man borde upptäckt ”over there”!

Debattartikel publicerad i bland annat Gefle Dagblad och helahalsingland.se