Hur blev det så här?

I tidskriften Fortune kunde man nyligen finna på en intressant läsning. De rankar, för nittonde året i rad, de 100 bästa företagen att arbeta på i Amerika. Det är inte bara amerikanska företag utan även svenska inslag som IKEA återfinns där, och bland dessa finns flera sjukhus – Ja mer än 10% återfinns inom sjukvården!

Samtidigt har vi i media under en längre tid kunnat ta del av olika rapporteringar där vår region som arbetsgivare utmärker sig, kanske inte på det bästa sättet för att förmedla bilden av en attraktiv arbetsgivare. Nu senast var det om att halva personalstyrkan inom ambulansen, i delar av länet, har sagt upp sig. Har det inte varit bonusar till särskilt utvald personal så har det varit speciella chefsträffar med diverse upplyftande gästframträdande – för det är de ju värda!

För de som varit på de numer berömda Amerika resorna, kan man hoppas att de kanske även snappade upp lite annat smått och gott än bara den tillrättalagda PR informationen man serverades!

Vad kan man då tänka sig är framgångsrecept för få engagerade, lojala medarbetare och en attraktivt och omtyckt arbetsplats? Och vilken arbetsgivare vill inte det!

De som vill vara säkra på att locka till sig de – för dem – bästa medarbetarna och få nyckelpersoner att stanna kvar måste upp på tå och visa sitt engagemang. Alla vet att det är inte bara lön och förmåner som gör att anställda trivs och presterar bra. Man måste kunna erbjuda en kultur med tydliga värderingar, inspirerande ledare och kollegor och spännande arbetsuppgifter för att ha möjlighet locka till sig rätt talanger och få dem att utvecklas. Förutom det måste man även lyssna på individen, inte bara lyssna och göra, utan även se och förstå.

När en medarbetare känner att min arbetsgivare faktiskt ser mig som individ och inte bara min del i en arbetsgrupp skapas ett förtroende. Detta förtroende både syns och märks utåt, glimten i ögat och leendet på läpparna hos en individ när denne talar om sitt jobb, det signalerar attraktiv arbetsgivare.

Sedan decennier har våra sjukvårdspolitiker haft som mål att hälso- och sjukvården ska styras av marknadsekonomiska principer. Sjukvårdens chefer och ledare har inte sällan fogat sig, varvid medicinska och etiska värderingar fått stå tillbaka för ekonomiska effektivitetskrav.

Allt som nu sker ute i verksamheterna utgår ifrån politiska beslut eller med politikens goda minne, så här vilar ett tungt ansvar på den politiska majoriteten.

Artikel publicerad i Arbetarbladet, Gefle Dagblad, helahälsingland.se och Din Lokaltidning

Behandling på rätt nivå?

Återigen rapporteras det i media om problem som finns i personalgrupper inom region Gävleborg. Den här gången är det ambulansverksamheten som det rapporteras om. Nu har det på tillsynes lösa grunder köpts in och använts tjänster inom kognitiv beteendeterapi, kanske i ett led att förbättra en mindre bra kultur eller klimat inom verksamheten.

När exempelvis en stor skogsindustrikoncern för en tid sedan analyserade framgångsfaktorer och vad som gjorde medarbetarna långtidsfriska – i motsats till långtidssjuka – fann man att det handlade om att ha en medveten organisation med tydliga mål, en kreativ miljö, ett konsultativt ledarskap och ett öppet arbetsklimat. Det vill säga ledarskap och kommunikation.

Det behöver inte betyda att det är så enkelt att det bara är den närmaste chefens fel när det går över styr. Dåligt ledarskap kan mycket väl utgå ända från toppen av en organisation vilket gör att en chef på mellannivå själv kan vara utsatt för dåligt ledarskap och i praktiken ställas inför en omöjlig situation. Något som i praktiken gör det mycket svårt, för att inte säga omöjligt för underlydande chefer och anställda att prestera ett fullgott jobb.

Tidigare har jag undrat hur det står till med ledarskapet inom vården? I lokalmedia har vi kunnat läsa om att de kritiserade Amerika resorna, enligt sjukvårdsdirektören, resulterat i ett par konkreta saker; att man dels sätter patienten i fokus men även att man har flyttat familjejouren i Gävle närmare sjukhuset.

Det är bra men det sätter strålkastarljustet på vilket ledarskap som krävs inom vården. Ledare inom sjukvård, liksom andra verksamheter, är och ska vara förebilder och inspiratörer för personalen i deras vård- och behandlingsarbete, men även se till att verksamheterna kontinuerligt utvecklas.

En verksamhetsutveckling som nu verkar saknas när det ”upptäcks” grundläggande saker, saker som för alla inom exempelvis serviceyrken är ganska uppenbara, där man är beroende av att ha en nöjd kund/gäst/besökare för att driva verksamheterna vidare.

Jag tror att det finns ett stort behov av ledarskap, ett ledarskap som vågar bryta med de traditioner och mönster som under decennier har präglat den här delen av landet, och som förstår hur viktigt det är att skapa en kultur där man pratar om patienter med varandra – inte pengar!