Behandling på rätt nivå?

Återigen rapporteras det i media om problem som finns i personalgrupper inom region Gävleborg. Den här gången är det ambulansverksamheten som det rapporteras om. Nu har det på tillsynes lösa grunder köpts in och använts tjänster inom kognitiv beteendeterapi, kanske i ett led att förbättra en mindre bra kultur eller klimat inom verksamheten.

När exempelvis en stor skogsindustrikoncern för en tid sedan analyserade framgångsfaktorer och vad som gjorde medarbetarna långtidsfriska – i motsats till långtidssjuka – fann man att det handlade om att ha en medveten organisation med tydliga mål, en kreativ miljö, ett konsultativt ledarskap och ett öppet arbetsklimat. Det vill säga ledarskap och kommunikation.

Det behöver inte betyda att det är så enkelt att det bara är den närmaste chefens fel när det går över styr. Dåligt ledarskap kan mycket väl utgå ända från toppen av en organisation vilket gör att en chef på mellannivå själv kan vara utsatt för dåligt ledarskap och i praktiken ställas inför en omöjlig situation. Något som i praktiken gör det mycket svårt, för att inte säga omöjligt för underlydande chefer och anställda att prestera ett fullgott jobb.

Tidigare har jag undrat hur det står till med ledarskapet inom vården? I lokalmedia har vi kunnat läsa om att de kritiserade Amerika resorna, enligt sjukvårdsdirektören, resulterat i ett par konkreta saker; att man dels sätter patienten i fokus men även att man har flyttat familjejouren i Gävle närmare sjukhuset.

Det är bra men det sätter strålkastarljustet på vilket ledarskap som krävs inom vården. Ledare inom sjukvård, liksom andra verksamheter, är och ska vara förebilder och inspiratörer för personalen i deras vård- och behandlingsarbete, men även se till att verksamheterna kontinuerligt utvecklas.

En verksamhetsutveckling som nu verkar saknas när det ”upptäcks” grundläggande saker, saker som för alla inom exempelvis serviceyrken är ganska uppenbara, där man är beroende av att ha en nöjd kund/gäst/besökare för att driva verksamheterna vidare.

Jag tror att det finns ett stort behov av ledarskap, ett ledarskap som vågar bryta med de traditioner och mönster som under decennier har präglat den här delen av landet, och som förstår hur viktigt det är att skapa en kultur där man pratar om patienter med varandra – inte pengar!