Primärvårdens haveri i västra Gästrikland

Vid hälso- och sjukvårdsnämndens senaste sammanträde presenterades ett ryckande färskt projektuppslag. Det var så färskt att bläcket knappt torkat och detaljerna var utsmetade och det var bråttom bråttom. Det hela går ut på att den kris som är och varit i länets primärvård tagit sig sådana proportioner att den politiska majoriteten känner sig in målade i ett hörn. Och för att komma ut, innan färgen torkat, vill man skapa ett nytt spännande projekt som går ut på att hitta på nya lösningar, dvs inte det man försökt med under åratal, så att invånarna i Hofors får den vård som de har rätt till.

En relevant fråga är hur det kommer sig att det blivit så bråttom? I en artikelserie i Arbetarbladet under försommaren lyftes små kommuner i västra Gästrikland fram där man står inför nästintill omöjliga uppdrag. I ett av reportagen där Hofors, och bla den läkarbrist som där finns, skildras nämner ett av regionråden att ”Det inte är något nytt fenomen. Vi är väl medvetna och har varit det under många år”.

Är det så att det vi nu ser är att sprickorna i fasaden rämnar och åratal av politiska tillkortakommande när det gäller personalpolitiken som nu visar sig? Allt som sker ute i verksamheten utgår ifrån politiska beslut och eller med politikens goda minne så här vilar ett tungt ansvar på den politiska majoriteten.

Det är inte många veckor sedan vårdanställda på många platser runt om i landet demonstrerade till förmån för bland annat alla de som behöver vård och som inte kan föra sin egen talan. De som möter en utbränd, utnyttjad och överarbetad vårdpersonal som förtvivlat försöker göra sitt jobb till minsta möjliga kostnad. När personalen sedan drivits till den yttersta gränsen och blir sjuka betraktas de som en belastning trots att orsaken snarare är en inkompetent organisation.

Jag är övertygad om att de arbetsgivare som vill vara säkra på att locka till sig de – för dem – bästa medarbetarna och få nyckelpersoner att stanna kvar måste upp på tå och visa sitt engagemang.

Alla vet att det är inte bara lön och förmåner som gör att anställda trivs och presterar bra. Att kunna erbjuda en kultur med tydliga värderingar, inspirerande ledare och kollegor och spännande arbetsuppgifter är vad som krävs för att kunna locka till sig rätt talanger och få dem att utvecklas.

Det hela visar på att vi står inför den svåraste krisen i vården på åratal. Här måste politiken prioritera rätt och återupprätta en bra och rättvis personalpolitik så att medborgarna kan få den vård de har behov av och rätt till även vid små orter!

Jag tror att den gamla devisen Hellre rätt, än fort och fel gäller här också!

 

Artikel publicerad i bla Gefle Dagblad och Arbetarbladet och Din Lokaltidning

 

Patienten i fokus – skynda långsamt

Under 2,5 år har regionen arbetat med att komma på att det är patienten som ska vara i fokus och nu ska det kommuniceras ut i organisationen!

Samtidigt är det svårt att hänga med i svängarna när regionen och den politiska majoriteten i sin vilja att finna sin plats i sammanhanget å ena sida tar intryck av en av Amerikas största aktörer inom den sk non profit-vården, som bara härom året gjorde 25 miljarder i vinst, samtidigt som man vill begränsa vinster i välfärden!

Å andra sidan inspireras man av ett upplägg som i sitt ursprung är starkt drivet av standardiserat arbete och tidsstudier, vilket kan tyckas märkligt då patienter och deras sjukdomar knappast kan betraktas som produkter ut med löpande bandet!

Det är bra att man finner sin plats i tillvaron men det sätter strålkastarljuset på vilket ledarskap som krävs inom vården. Ledare inom sjukvård, liksom andra verksamheter, är och ska vara förebilder och inspiratörer för personalen i deras vård- och behandlingsarbete, men även se till att verksamheterna kontinuerligt utvecklas.

En verksamhetsutveckling som nu verkar saknas när det ”upptäcks” grundläggande saker, saker som för alla inom exempelvis serviceyrken är ganska uppenbara, där man är beroende av att ha en nöjd kund/gäst/besökare för att driva verksamheterna vidare.

Jag är övertygad om att medvetenheten inom verksamheterna i hälso- och sjukvården är hög inför problem såsom dålig tillgänglighet, behov av bättre patientsäkerhet, bättre kontinuitet och kvalitet på vården, och att behovet av förbättrings- och förändringsarbete
i organisation är stort. Samtidigt ska man vara medveten om att allt som sker ute i verksamheten utgår ifrån politiska beslut och eller med politikens goda minne så här vilar ett tungt ansvar på den politiska majoriteten.

Jag tror vidare att man kommer långt att om man låter verksamheterna verka enligt den princip läkarprofessionen sedan sekler tillbaka arbetat efter: att bota/lindra/trösta enligt Hippokrates läkared.

Tänk vad mycket bättre det hade varit om man redan för två och ett halvt år hade haft möjligheten att ta hjälp av ”Professor Balthazar”, det omåttligt populära barnprogrammet som visades på Sveriges Television under 1970-talet. Den godhjärtade gamle professorn Balthazar bor i en händelserik liten stad där invånarna ofta ställs inför knepiga problem. Ingen är bättre på att hjälpa dem än Balthazar, som tack vare sin universalmaskin alltid hittar en lösning.

Artikel publicerad i bla Gefle Dagblad, helahalsingland.se och DinLokaltidning

GMO-fri kost eller inte – det är frågan!

2012 lämnade folkpartisterna Stefan Haglund och Pehr Backström in ett förslag om att den mat som serveras på länets sjukhus och vårdinrättningar ska vara GMO-fri (GMO=genmodifierad). Regionen har ett ansvar för folkhälsan och därför skall försiktighetsprincipen tillämpas då det gäller den kost som regionen erbjuder. I synnerhet när det gäller våra sjukhus, där patienterna inte erbjuds några eller mycket få val av mat.

Nu bar det sig inte bättre än att dåvarande landstingsstyrelsen, förövrigt toppat av samma namn som nuvarande regionstyrelse, tyckte att man var ju nästan i hamn, kravet var stort sett är uppfyllt. Det fanns ju regler, förordningar och avtal som nästan innebar en GMO-fri kost.

Nu körde dessbättre landstingsfullmäktige över landstingsstyrelsen och beslutade att vid nästa upphandling av kostverksamhet i landstinget skulle det ställas krav på att kosten ska vara GMO-fri.

Min tolkning av vad som hände senare är att styrelsen blev sur över tillrättavisandet och struntade i sin uppgift att verkställa fullmäktiges beslut, något som det enligt kommunallagen särskilt åligger styrelsen!

För inte nog med att upphandlingen av sjukhusmaten i Gävleborg 2014 behövde göras om, då förvaltningsrätten ansåg att den gjorts på fel sätt, man hade helt missat att tydliggöra att kosten ska var GMO-fri!

Nu kanske inte är så konstigt för medan det mesta annat blir dyrare blir sjukhusmaten bara billigare och billigare. Jag är övertygad om att man får vad man betalar för. Det är en enkel tumregel i de flesta ekonomiska situationer, oavsett om det gäller små privata transaktioner, kostupphandlingar eller nationalekonomi.

Det har med tiden har det blivit tydligt att regionstyrelsen inte haft det fokus man, utifrån exempelvis kommunallagen 6 kap 4§, har rätt att kräva om att beslut fattade av fullmäktige verkställs.

Här skulle det vara intressant att fråga regionstyrelsens ordförande, via en enkel fråga eller interpellation, hur det kommer sig att detta fullmäktigebeslut inte verkställt? Eller för den delen hur många andra fullmäktigebeslut har inte heller verkställts?

Artikel publicerad i bla helahalsingland.se, Gefle Dagblad och Din Lokaltidning

Nio förlorade år

I gårdagens Gefle Dagblad fanns en artikel om byggboomen i Ockelbo. Tyvärr får kommunalrådet Magnus Jonsson det att framstå som att han och kommunen agerat kraftfull och varit väldigt aktiva angående boendesituationen i kommunen.

Tvärtom så har kommunalrådet och kommunen under lång tid varit nästintill handlingsförlamad i frågan och lutat sig mot en hyllvärmare från 2006 när det gäller boendeplanering så att alla i kommunen kan leva i goda bostäder.

Enligt lagen om bostadsförsörjning (2000:1383) ska riktlinjer för bostadsförsörjningen antas av kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod! I Ockelbo antogs dessa av kommunfullmäktige sommaren 2006 d.v.s. för tre mandatperioder sedan. Lagen innebär att kommunerna ska skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder.

Redan 2011, under folkpartiets/liberalerna första år i kommunpolitiken, ställde vi en interpellation om varför inget hände på bostadsförsörjningsområdet.

En intressant vinkling som skulle kunna göras utifrån interpellationssvaret är att i Ockelbo finns 20 årsplaner medan man exempelvis i det kommunistiska Sovjetunionen bara hade fem årsplaner! Vidare kan svaret tolkas som att planen ligger fast oavsett vad som händer i världen- i tjugo år!

Det paradoxala är att kommunen vill ha fler kommuninnevånare men samtidigt finns det i stort sett ingenstans att bo för dessa nya innevånare. Men det är kanske inte så konstigt att det inte finns bostäder, när inget seriöst arbete kring om hur kommunen vill att boendesituation ske se ut framöver har funnits sedan 2006.

Att underhålla det befintliga bostadsbeståndet inom allmännyttan är minst lika viktigt som att nybyggnation kommer tillstånd. Det har under lång tid varit något som inte prioriteras av det kommunala bostadsbolaget. För att kommunen ska kunna erbjuda attraktiva lägenheter till alla målgrupper krävs en upprustning av det befintliga bostadsbeståndet inom allmännyttan. För en upprustning av det befintliga beståndet är lägenheternas status viktigt, likaså den yttre miljön i bostadsområdena.

Inför budgetåret 2015 ville liberalerna öronmärka 300.000 kr så att riktlinjerna för bostadsförsörjning äntligen skulle kunna uppdateras och därefter antas av kommunfullmäktige. Genom detta skulle kommunen för första gången på många år leva upp till den av staten fastställda lagstiftning.

Det hela handlar egentligen om nio förlorade år!

För en bra vård – bättre arbetsmiljö!

I helgen hade vårdanställda på många platser runt om i landet demonstrationer till förmån för bland annat alla de som behöver vård och som inte kan föra sin egen talan. De som möter en utbränd, utnyttjad och överarbetad vårdpersonal som förtvivlat försöker göra sitt jobb till minsta möjliga kostnad. När personalen sedan drivits till den yttersta gränsen och blir sjuka betraktas de som en belastning trots att orsaken snarare är en inkompetent organisation.

Samtidigt har våra sjukvårdspolitiker, sedan 1990-talet, haft som mål att hälso- och sjukvården ska styras av marknadsekonomiska principer. Sjukvårdens chefer och ledare har inte sällan fogat sig, varvid medicinska och etiska värderingar fått stå tillbaka för ekonomiska effektivitetskrav.

Vårdens viktigaste resurs är medarbetarna och den kunskap och kompetens de har, det är förödande att den döljs. Där menar jag att en medveten satsning på arbetsmiljö är en framgångsfaktor. Om medarbetare av olika kategorier är med och formar sina arbetsplatser skapas större möjlighet att påverka sin arbetssituation, i grund och botten handlar det om att skapa en bra arbetsmiljö.

I stället satsas det friskt på det ytliga, med nya moderna, flashiga sjukhus så även i vårt län. Det blir snyggt, modernt och fantastiskt – men det finns en baksida.

I Sveriges Kommuner och Landstings rapport Internationell jämförelse från 2015 visades på att till exempelvis Storbritannien är i toppklass när det gäller vårdkvalitet, tillgänglighet och effektivitet.

Samtidigt visades sig Sverige, och kanske regionen, var bäst på likabehandling – oavsett din inkomst är du lika missnöjd med vården, får stå i kö lika länge, och utsätts för lika dålig kvalitet på vården. Ingen var bättre än Sverige på detta!

När sprickorna i fasaden brister, och det gör de, och allt rämnar lär den politiska majoriteten stå med rumpan bar, vilsna och undra såsom rumpnissarna i Ronja Rövardotter – ”Voffor blev di på detta viset?” övertygade om vems felet är – givetvis oppositionens!

Artikel publicerad hos bla Gefle Dagblad, Arbetarbladet, helahalsingland.se och Din Lokaltidning.

 

Regionfrågan från ett gräsrotsperspektiv

I en tid av tänkande och tyckande ut i det politiska landet kan det vara på sin plats att stanna upp och reflektera. Blir nu allt guld och gröna skogar när, det som det ges sken av introverta, Gävleborg snart upphör att existera om centraliseringsivrarna får som de vill?

Förespråkarna, låter oss andra förstå, att de problem som länet brottas med i ett nafs kommer att lösas av ”någon” annan långt borta bara det blir en större region.

Det anförs att stora regioner, helst med ett invånarantal på 1-2 miljoner, är bra för tillväxten. Men granskas den ekonomiska utvecklingen i Sveriges län för perioden 2000-2012 finner man inget samband alls mellan regional folkmängd och tillväxttakt.

Motivet att arbets- eller tillväxtmöjligheterna skulle öka på grund av att en viss geografisk eller befolkningsmässig storlek uppnås i en region tror jag är rent önsketänkande. Jag är övertygad om att det som generellt är avgörande för tillväxtpotentialen är vilken entreprenörstradition som verkar och sprider sin anda och sitt nätverk i ett visst område, förutom vilka reella incitament det finns för att ta steget att bli företagare/entreprenör.

Dessa skapas, som bekant, inte av landsting och regioner utan av regering och riksdag i form av främst regler för företagare och företagande, samt lagar och regler för sparande och investeringar.

Ger verkligen större regioner ger en förstärkt regional demokrati? En tilltro till det politiska systemet vilar på ett socialt kapital som innefattar att medborgarna kan identifiera sig med och få känslan av samhörighet. Det förutsätter verkliga relationer; att politikerna faktiskt träffar medborgare, näringsliv och civilsamhälle. Med större regioner ökar avståndet mellan folkvalda och medborgare och det gör att medborgarna inte lär få inte mer att säga till om – snarare tvärtom!

Utifrån ett hälso- och sjukvårds perspektiv ser inte jag att stora regioner på något sätt löser den för medborgarna ack så viktiga frågan med vård nära dig dvs en väl fungerande primärvård. Det räcker med att titta på polisens nya organisation där en centralisering leder till hårdare prioritering som i sin tur medför en sämre polisiär närvaro på mindre orter!

Jag skulle vilja påstå att regionfrågan liknar historien om de fyra vännerna Alla, Någon, Vem som Helst och Ingen. Det fanns nämligen en viktig uppgift som måste utföras och Alla var säker på att Någon skulle göra det. Vem som Helst skulle ju kunna ha gjort det, men Ingen gjorde det. Någon blev arg, eftersom det var Allas jobb. Alla trodde att Vem som Helst skulle kunna göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det.

Det hela slutade med att Alla anklagade Någon när Ingen gjorde vad Vem som Helst skulle kunna ha gjort.

Förslag placeras bäst där de hör hemma och i detta fall – på (S)kräphögen!

Artikel publicerad i bla Arbetarbladet, Gefle Dagblad,  helahalsingland.se och Din Lokaltidning.