Det går inte att leva i det förflutna

Svar till Karl Gustaf Skoogs “Svar till Stig Mörtman” i GD 17 jan.

I en replik till min artikel om vad den “svenska modellen “ idag står för ger Karl Gustaf Skoog sin historiebeskrivning av 30-talets Sverige och uppkomsten av modellen, som säkert varit relevant. Men nu är nu och hur gärna man skulle vilja går det inte att leva i det förflutna och jag ser att det har blivit något helt annat än det som Skoog ser.

Till skillnad från Skoog menar jag snarare att den svenska modellen blivit det främsta maktmedlet för socialdemokratin för att till varje pris vidmakthålla makten.

Den svenska modellen kanske fortsättningsvis borde benämnas den  ”socialdemokratiska modellen”. Där det ska inte löna sig att utbilda sig eller vara framgångsrik, det ska inte vara skillnad på att jobba och inte jobba, det ska vara så dyrt att anställa osv.

I den svenska/socialdemokratiska modellen tillåts S-märkta stadssekreterare, ostört, rasera verk och myndigheter såsom; Posten, Migrationsverket, Försäkringskassan och nu senast Polisen!

I den socialdemokratiska modellen föreslås Public (S)ervice finansieras av skattemedel, som gör att de flesta kommer behöva betala för S-propaganda istället för de redan frälsta via avgifter.

I den socialdemokratiska modellen tillåts, genom att klassificera sitt parti som “allmännyttigt ändamål” som man måste vara för att få bedriva lotteri utanför monopolet, socialdemokraterna undantag från lotterilagen!

I den socialdemokratiska modellen föreslår statsministern en ny myndighet för psykologiskt försvar, i samma veva som en socialdemokratisk trollfabrik styrd från partihögkvarteret oönskat kommer i dagen!

I den socialdemokratiska modellen kan statsministern tänka sig sätta in militär mot oönskade element i samhället – vilket påminner oroväckande mycket om Ådalen 31!

Med det sagt så borde cirkeln nu vara sluten och kanske kan man också hoppas på ett slut för (S) modellen.

Artikel publicerad i Gefle Dagblad

Vårdköer – ständigt närvarande

Den senaste tiden har vi alla kunnat ta del av att vårdköerna inom regionen under de senaste åren ökat markant. 34% av Gävleborgarna fick 2017 inte träffa en specialistläkare inom vårdgarantins 90 dagar, 2012 var den siffran 7%.  Som orsak anges personalbrist!

Att länets sjukvård brottas med bemanningsproblem, vilka i förlängningen hotar den jämlika hälso- och sjukvård som länets alla invånare har rätt att förvänta sig, är i sig inget nytt men är det verksamheternas fel?  Eller är det den förda politiken som pekar ut riktningen och på så sätt styrt skutan dithän? Jag vill påstå att det är det nuvarande styret, och den förda politiken, som kantrat och att flera ur besättningen uppenbarligen fallit över bord!

Inför valet 2014 ställdes de ledande politikerna inför frågan om hur man ska locka personal till sjukvården och göra så de orkar jobba kvar? Från den politiska majoriteten var svaret klart – man skulle organisera om, i tron att en ny organisation löser allt, vilket är helt i den linje som samma majoriteten förespråkade när det gällde storregioner. De problem som länet brottas med i ett nafs skulle lösas av ”någon” annan långt borta bara det blir en större region.

Jag har tidigare gett uttryck för vad jag tror är framgångsreceptet för få engagerade och lojala medarbetare och en attraktivt och omtyckt arbetsplats! Och vilken arbetsgivare vill inte det?

Jag tror att de arbetsgivare som vill vara säkra på att locka till sig de – för dem – bästa medarbetarna och få nyckelpersoner att stanna kvar måste upp på tå och visa sitt engagemang. Alla vet att det är inte bara lön och förmåner som gör att anställda trivs och presterar bra. Att kunna erbjuda en kultur med tydliga värderingar, inspirerande ledare och kollegor och spännande arbetsuppgifter är vad som krävs för att kunna locka till sig rätt talanger och få dem att utvecklas.

Som arbetsgivare måste man inte bara engagera sig i mål och strategier av ekonomiska mått. Man måste även lyssna på individen, inte bara lyssna och göra, utan även se och förstå. När en medarbetare eller individ känner att min arbetsgivare ser faktiskt mig som individ och inte bara min del i en grupp skapar vi ett förtroende. Detta förtroende både syns och märks utåt, glimten i ögat och leendet på läpparna hos en individ när denne talar om sitt jobb, det signalerar attraktiv arbetsgivare.

Tyvärr tror jag att den rödgröna politiska majoriteten kommer att upprepa regalskeppet Vasas bedrift, då de envisas med att kollektivisera medarbetarna istället för att se dem som individer.

Artikel publicerad i bla helahälsingland.se och Arbetarbladet