Vänsterns hittepå räkning

Svar till Pettersson (V): Varför vill SD ha höga arvoden i kommunpolitiken ? AB 30 aug/GD 31 aug

I en debattartikel i GD den 31 augusti (AB 30 augusti)  skriver Stefan Pettersson (V) om att alla andra partier i Gävles kommunfullmäktige inte vill göra som vänstern vill och spara pengar på heltidsarbetande kommunalråd. Pettersson menar att vänstern kan spara uppemot 25 mnkr på kommunalrådens löner.

När vänster vill spara 25 mnkr på fyra år (dvs en mandatperiod) blir det 6,25 mnkr per år dvs 520 tkr per månad. En enkel beräkning utifrån skribentens siffror, att gå från 66 800kr/mån till 44 500kr/mån, ger vid handen att det då, i vänsterns värld, finns över 23 heltidsarbetande kommunalråd i Gävle! (När Pettersson skrev i Arbetarbladet häromdagen var siffran för övrigt 44 600 så viss förändring sker tydligen dag för dag!)

När jag som en intresserad och nyfiken läsare söker information om detta finner jag, via Gävles kommuns informationssida, däremot att det i Gävle “bara” finns 9 kommunalråd, och där alla kanske inte ens är heltidsarbetande?

Så vart de övriga 14 heltidsarbetande kommunalråden finns någonstans vet jag inte, kanske i fablernas värld?

Det är inte undra på att västern i sann kommunistisk anda vill förbjuda det privata näringslivet – för när det gäller konkurrens vill det till att ha koll på siffrorna!

Artikel publicerad i Arbetarbladet

Svar till; Magnus Jonsson (S) och Eva Bäckman: Ockelbo växer- och behöver möta framtiden med bra politik!

I ett försök till att locka väljare från de egna leden skriver kommunalrådet i Ockelbo Magnus Jonsson (S) tillsammans med, socialdemokraternas stödorganisation, kommunals representant Eva Bäckman att man gjort ett handslag för att göra kommunen attraktiv som arbetsgivare för de anställda som tillhör kommunal.

Men för att göra en arbetsgivare attraktiv måste man arbeta med sådan som gäller alla anställda, inte bara kommunals medlemmar. För visst är det väl så att exempelvis alla anställda inom kommunen redan idag har möjlighet till kompetensutveckling på betald arbetstid, eller har kommunen inte hunnit dit än?

Jag har i andra sammanhang gett uttryck för vad jag tror är framgångsreceptet för få engagerade och lojala medarbetare och en attraktivt och omtyckt arbetsplats! Och vilken arbetsgivare vill inte det?

Jag menar att de arbetsgivare som vill vara säkra på att locka till sig de – för dem – bästa medarbetarna och få de som redan är i verksamheterna att stanna kvar måste upp på tå och visa sitt engagemang. Alla vet att det är inte bara lön och förmåner som gör att anställda trivs och presterar bra. Att kunna erbjuda en kultur med tydliga värderingar, inspirerande ledare och kollegor och utmanande arbetsuppgifter är vad som krävs för att kunna locka till sig rätt talanger och få dem att utvecklas.

Som arbetsgivare måste man inte bara engagera sig i mål och strategier av ekonomiska mått. Man måste även ha ett klimat där man lyssnar på individen, inte bara lyssna och göra, utan även se och förstå. När en medarbetare eller individ känner att min arbetsgivare ser faktiskt mig som individ och inte bara min del i en grupp skapar vi ett förtroende. Detta förtroende både syns och märks utåt, glimten i ögat och leendet på läpparna hos en individ när denne talar om sitt jobb, det signalerar attraktiv arbetsgivare.

Men när man på traditionellt socialistiskt sätt, och under årtionden, envisas med att kollektivisera medarbetarna istället för att se dem som individer tror jag förutsättningarna för att lyckas bli en attraktiv arbetsgivare dessvärre är minimala.

Vill man verkligen att kommunen ska bli en attraktiv arbetsgivare, är det bäst att man börjar med att städa från toppen.  För att starta en välbehövlig förändringsresa – rösta på något annat än de rödgröna alternativen i valet!

 

Artikel publicerad i bla Arbetarbladet

Rim och reson i klimatdebatten

I Sverige bor drygt 0,1% av jordens befolkning. Enligt Internationella energirådet (International Energy Agency), där Sverige är medlem, släpper Sverige per capita ut ca 4 ton koldioxid per år, som jämförelse är medelvärde för samtliga länder 4,4 ton koldioxid per capita. Det innebär att Sverige står för ungefär 0,1 % av världens koldioxidutsläpp.

Så även om svensken i gemen, i sann rödgrön anda slutar med så mycket som möjligt och utan att dö på kuppen, sätter sig på en överväxt betesmark och spelar på läppen så blir koldioxidutsläppen i världen ändå kvar till nästan 99,9%.

 

Insändare publicerad i HälsingeTidningar