Slutreplik till Mats Rikard Andersson, Jag ser behovet bortom min egen trappuppgång, Arbetarbladet den 25 september.

Mats Rikard Andersson raljerar i sitt inlägg i Arbetarbladet den 25 september och jämför, som jag uppfattar det, Sverige med en trappuppgång. Men med tanke på att Sveriges endast befolkas av 0,13 % av jordens befolkning så är nog Andersson vilse i sin egen trappuppgång!

Sverige, som för övrigt inte platsar bland de stora ekonomierna i G20 gruppen, tillhör den mest givmilda biståndsgivare med våra 1% av BNP, FNs millenniemål ligger på 0,7 %!

Av jordens befolkning lever säkerligen en stor del under förfärliga förhållanden men är det per automatik så att Sverige och svenska skattebetalare ska träda in och bekämpa allt ont och allt elände i världen?

Nu aviserar regeringen att biståndets stora budget ska ökas ytterligare med över 8 miljarder kronor, samtidigt som polisens hälften så stora budget ges 120 miljoner, vilket är ett hån mot Sveriges skattebetalare –  självfallet ska förhållandet vara det omvända.

Genom att upprätthålla ett sådant förhållande cementeras den otrygghet som skapats. Sprängningar börjar bli vardagsmat, polisanmälningar läggs per automat omgående ner och företagen har genom brottsligheten fått kostnader likt en extra bolagsskatt på 50 miljarder kronor. När ska svenska regeringar börja prioritera den egna befolkningen, och de skattebetalare som står för kalasen?

Att göra som Mats Rikard Andersson och lyfta fram ett inrikespolitiskt perspektiv som något negativt är märkligt, speciellt som de skattemedel som används till bistånd i högsta grad skapas inrikes! Men det är lätt att vara generös och givmild med andras pengar särskilt då det inte finns något ansvarstagande för hur pengarna används!

 

Artikel publicerad i Arbetarbladet